Reunite Us

Pengar växlar händer, barn byter länder Detta är ett faktum Och ett problem Problemet är inte att barn får trygghet... Problemet är att folk betalar för att få ge barn trygghet See more

Ju mer jag tänker på det, desto mer bisarrt ter det sig. Jag har alltid ställt mig skeptisk till program som Spårlöst då jag anser att röttersök och återföreni...ngar är högst privat. Det är snaskigt när kommersiella tv-kanaler kör upp kameror i ansiktet på människor i dessa situationer och det tyckte jag långt innan jag blev kritisk mot adoption. Idag ser jag Spårlöst och dylika program/klipp som en del av adoptionsnarrativet. Eftersom inga kritiska frågor ställs och ingen uppföljning sker är det bara sensationspornografi och det är rätt äckligt att man motiverar skiten med att man hjälper de medverkande för samtidigt gör man ju ett tv-program för en kommersiell kanal. Åter det där win-win-resonemanget, eller hur? Adoption är win-win då ett barn räddas samtidigt som en västerlänning får ett efterlängtat barn. Spårlöst-"journalistik" är win-win då man hjälper en adopterad samtidigt som ett västerländskt tv-bolag får till ett lukrativt program. Och samtidigt säljs konceptet adoption in hos tittarna i tv-sofforna. Om jag fick en tia för varje gång någon tagit upp Spårlöst för mig hade jag haft råd att göra ännu en återresa... Om Sverige som adoptivland gjorde sitt jobb skulle folket bakom Spårlöst få ägna sig åt något annat snask. Adopterade ska inte behöva vända sig till en realityshow för att få hjälp med röttersök och återföreningar ska inte ske inför tv-kameror.

Hej förälder med icke-vita barn, kanske särskilt adoptivföräldrar vars enda icke-vita bekantskaper består av de adopterade barnen samt andra adopterade. Tro inte att din vithet eller din tillgång till vitheten per automatik skyddar ditt barn.

Don’t search for your roots, you might find something you don’t want to know In 1998, I was turning 23 and I went to Chile for the first time. I traveled to ...Chile with a friend, also adopted to Sweden in the 1970s. People almost welcomed us back, we were Chileans who return home. We spent about 3 months there, studying Spanish, traveling in the central parts of the country and searching for our families. We met fantastic and generous people, were introduced to the Chilean culture and language, learned about the history etc. Our teachers at the university were great, they had all lived in exile during the dictatorship, in different European countries and they took us in 100%. We were invited to their homes and went on excursions with them a couple of weekends. But when we talked about searching for our Chilean families people told us not to search because you might find something you don’t want to know I didn’t understood that back then, that we are the hijos del silencio and our mothers are the madres del silencio. Children had disappeared or died, but people didn’t talk about this. The last 4-5 years things have started to changed and people do talk about the children that disappeared and a crime investigation has been ongoing since 2017. But still, this is part of the history that have been silenced for many decades. More than 25.000 children have left Chile, to be adopted in about 20 countries around the world. No-one knows how many children have been adopted within the Chilean borders, because they are registered as the biological children of the adoptive parents. #stolen #Illegal #adoption #Chile #victim #trafficking #adoptee #adopterad #chileadoption #humanrights #nomassilencio #justice #mapuche #wallmapu

Något att fundera över även i Sverige, inte minst för adoptivföräldrar som adopterat svarta barn. Som koreaadopterad har jag gått från att vara en liten söt "k...inadocka" till förmodad importfru, mer sällan till ett hot med undantag för den covidrelaterade rasism som alla som kan antas vara från Kina riskerar utsättas för. Däremot är det nog väldigt sällsynt att man som östasiat antas ägna sig åt gängkriminalitet. Många av oss adopterade har erfarit hur synen på oss förändrats med åren. När vi var små betraktades vi som exotiska dockor. Det ojades och oooo:ades över vårt svarta hår, vår mörka hudton och "utländska" ansiktsdrag och jag vet inte hur ofta jag har hört vita drömskt pratar om att adoptera vid åsynen av en liten mörk bebis (se exempel i bildserien). Lustigt nog har jag sällan (läs aldrig) hört någon icke-vit person säga att hen vill skaffa barn med en vit, alternativt adoptera en vit unge av estetiska skäl. När transrasial adoption var en ny företeelse marknadsfördes fenomenet som en antirasistisk handling och vi barn som kom skulle lära vita svenskar att även folk med andra hudtoner kunde bli som folk är mest, bara de uppfostras av svenskar. Idag vet vi att det där inte räcker. Rasism må handla om yta och inte om essens, men det är ytan som avgör hur vi blir bemötta och om ytan indikerar något påverkar det dina livsvillkor, positivt såväl som negativt.

Detta är naturligtvis inte ett representativt ärende - de flesta som adopterar lämnar inte tillbaka de adopterade barnen (även om jag misstänker att tanken förm...odligen förespeglat fler än som erkänns). För mig handlar detta främst om socialtjänstens inkompetens och den utbredda föreställningen om att de som är redo att adoptera ett barn på något plan redan bevisat sig vara lämpliga. 2015 pratade jag med en första socialsekreterare som arbetat länge med medgivandeutredningar. Hens erfarenhet var att det ofta var nyutexaminerade som fick dessa ärenden då man ansåg det vara förhållandevis enkla rutinmässiga sådana, lite som en formalitet. Hen berättar även om hur ledningen kunde pressa på när socialsekreteraren uttryckte tvivel. "Men de är ju prominenta, välutbildade samhällspelare! Pappan är ju chef på... och mamman är ju själv psykolog!". Med tanke på hur svårt det kan vara för en lärare att betygsvarna en sjätteklassare med välutbildade prominenta föräldrar kan jag bara föreställa mig hur festligt det måste vara att avslå en adoptionsansökan från personer ur den socialgruppen. Antalet adoptioner har minskat drastiskt varför det inte genomförs så många sådana utredningar på alla socialkontor. Detta har jag skrivit om förr - hur säkerställer man kompetens på mindre orter där det kanske inkommer en eller ett par ärenden per år, om ens det? Hur säkerställer man att det inte förekommer jäv i små kommuner där alla känner alla? Att sedan UD gömmer sig bakom lagstiftningar är föga förvånande om än provocerande. 2018 genomfördes en rad moderniseringar i svensk adoptionslag, bland annat att utländska adoptionsbeslut gälla även i Sverige utan vidare prövning. Tanken var naturligtvis att en godkänd adoption utförd i annat land även ska vara godkänd i Sverige utan ytterligare prövning. Frågan är om denna lagändring även kommer ses som applicerbar i detta fall... Jag saknar ord för den förfäran jag känner för den lilla flickan som först förlorar sina föräldrar, sedan skeppas till främlingar i nytt land bara för att sedan skeppas iväg igen. Snart nog har hon förmodligen tappat svenskan igen och då kan beslutsfattare i både Sverige och Ryssland luta sig tillbaka och konstatera att det bästa ändå är att hon förblir där hon är. Vi har hört den förr, fast få som argument för att få driva igenom tvivelaktiga adoptioner - då med hänvisning till att barnet redan anknutit till adoptanterna och börjat lära sig språket. https://www.dn.se//foraldrarna-angrade-adoptionen-nu-stri/

När någon eller ett par adopterar ett barn som rasifieras på ett annat sätt är adoptionen transrasial. Jag är transrasialt adopterad. Mina adoptivföräldrar är ...vita, jag är östasiat. Det tillhör inte vanligheterna men visst förekommer transrasial adoption i andra konstellationer. En östasiat kan adoptera en svart. Ett svart par kan adoptera ett vitt barn. Ett sydasiatiskt par kan adoptera ett latinamerikanskt bar. Men den absolut vanligaste typen av transrasial adoption är när vita adopterar icke-vita barn, oftast till uppväxtmiljöer som är förhållandevis homogent vita och medelklass. Jag identifierar mig inte som transrasial så som en handfull personer säger sig identifiera sig med något som de inte läses som. Däremot kan jag förstå att denna handfull vill använda sig av begreppet men det gör mig förtvivlad då detta så användbara begrepp istället blir föremål för ett skämt. Att växa upp som ensam synlig minoritet i sin egen familj, att utsättas för rasism utan att ha närstående som kan dela denna erfarenhet är något som vi måste kunna få prata om i adoptionssammanhang men om vita personer som inte vuxit upp med den erfarenheten gör anspråk på begreppet för sina personliga syften förstörs vårt samtal. Fram till jag var 16 såg jag max fem andra öst/sydöstasiater in real life. Resten bestod av vita som klätt ut sig eller platta stereotyper som agerade komiska inslag, biroller eller kulisser på tv och filmduken. Att jag vaknade varje morgon och undrade vem fan den där östasiaten i spegeln var - och fortfarande kan uppleva samma dissonans är inget som jag vill att någon ska associera till personer som Oli London eller Rachel Dolezal. Det är därför jag skriver om detta. Det är alltså en semantisk fråga - jag vill försvara begreppets semantik. De kan identifiera sig som de vill men använd andra ord, tack. OBS! Jag svarar gärna på förtydligande frågor men vill slippa alla kommentarar som drar paralleller till något annat. Detta handlar om rasifiering och begreppet transrasial, inget annat. Tack på förhand för förståelse.

Lisa Wool-Rim Sjöblom har tillsammans med vännen Johanna Lundqvist, adopterad från Colombia tagit fram en bingoplatta à la Adoptionscentrum.

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud fortsätter granskningen av den svenska (och globala) adoptionsindustrin och nu har turen kommit till (...Folkrepubliken) Kina varifrån över 150 000 barn (varav över 90% var flickor) adopterades bort till Väst på bara några år efter Kalla krigets slut. I Sverige finns det idag över 4000 adopterade från just folkrepubliken (liksom över 600 adopterade från Taiwan) och inte minst under Ulf Kristerssons tid som ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) skakades den kinesiska adoptionsverksamheten av flera barnhandelsskandaler. Nästan alla av de kinesiska adoptivbarnen påstås vara s k hittebarn och s k föräldralösa men i efterhand har det visat sig att alltför många av dem vare sig har varit det ena eller det andra utan i stället har de blivit stulna från sina förstafamiljer såsom den idag 16-åriga Elin i Huddinge, som har visat sig tillhöra ett minoritetsfolk och som just blev stulen från sin förstafamilj av korrupta poliser och därefter adopterad till Sverige av genomkorrupta AC. Den tioåriga pojken ser poliserna, de tar med sig hans fem månader gamla lillasyster ut genom dörren. Pojken greppar en kniv, springer efter och skriker. Han hinner inte i kapp. Ettbarnspolitiken i Kina gjorde att över 150 000 hittebarn blev bortadopterade men alla var inte övergivna. https://www.dn.se//150-000-hittebarn-adopterades-bort-fran Hon ska heta Elin, det är bestämt sedan länge. Maud och Janne Björklund sitter i minibussen från hotellet i Hunanprovinsen i centrala Kina på väg mot ett kontorskomplex. Det är sensommar 2006. De ska bli föräldrar, efter sex år av misslyckade IVF-behandlingar och missfall. Maud bär en vit blus, Janne svettas i sin mörka kostym. De blir visade in i ett kalt rum med träsoffor längs väggarna. Nervositeten stiger. En barnskötare kommer in genom dörren. Hon bär på en ettåring med snaggat hår, linne och byxor. Flickan håller en nappflaska med vatten under armen och ser allvarsamt på sina nya föräldrar. När vi fick henne i famnen vi kände direkt att det här är vår dotter. Det var alldeles, alldeles fantastiskt, säger Maud Björklund. Paret Björklund har på förhand fått informationen förmedlad av Adoptionscentrum: bebisen hittades övergiven vid en järnvägsstation. Det var på Alla hjärtans dag 2005. Hon bar blå jacka och uppskattades vara två dagar gammal. Vid hennes sida låg en nappflaska och ett paket mjölkersättning. I tidningsannonsen som efterlyste flickans föräldrar beskrevs hon som aningen mörkhyad, med runt ansikte och västerländska ögonlock. På plats i Kina får Maud och Janne Björklund ännu fler dokument. I barnhemmets rapport står det att hon har fasta vanor och att hon brukar somna efter att hon har blivit badad. Hon har lärt sig gå, leker helst ensam och ler när hon lyssnar på barnvisor. Flickan är inte rädd för främlingar. När någon sträcker ut sin hand, tar hon ett fast grepp om den. Hon är, enligt utsago, barnhemmets mest förtjusande lilla ängel. De läser att flickan bodde hos paret som hittade henne vid järnvägsstationen i fem månader, men att de inte ansågs lämpliga som adoptivföräldrar. Jag minns att vi reagerade lite på det och undrade varför de ansetts olämpliga, men vi var så fokuserade på att äntligen få träffa vår dotter att vi la många tankar åt sidan, säger Janne Björklund. I Sverige har socialtjänsten i Huddinge vänt ut och in på Maud och Janne Björklunds liv. De har blivit utfrågade om sin relation och sina åsikter, de har skrivit ned sina livsberättelser, fått sin ekonomi granskad. Paret har vänt sig till Adoptionscentrum, som har statens godkännande att förmedla adoptioner från Kina. De har gått kurser i att få barn genom adoption. Maud och Janne har argumenterat och ifrågasatt sig själva och sitt beslut att adoptera. När de kliver ombord på flygplanet tillbaka mot Stockholm litar de på att allt har gått rätt till. När Kina lanserade ettbarnspolitiken växte oron i befolkningen. Året var 1979 och staten ville bromsa befolkningstillväxten. Det skedde med brutala medel: familjer som bröt mot policyn fick dryga böter, eller kunde bli fråntagna arbete och bostad. Vissa kvinnor fick sina barn tvångsaborterade sent under graviditeten, andra blev tvångssteriliserade. Förstfödda flickor blev ett dilemma: en pojke kunde få bättre jobb, högre lön och ta hand om sina föräldrar när de inte längre kunde arbeta. Flickorna var inte längre önskvärda samtidigt var det olagligt att överge sitt barn. I stället kom rapporter om att flickbebisar dök upp vid järnvägsstationer, utanför sjukhus och polisstationer. Nu fylldes barnhemmen. Göteborgaren Britt-Marie Nygren fick reda på detta i början av 1990-talet. Hennes bror bodde i Peking och arbetade med ett folkräkningsprojekt. Min bror var väl insatt i statistiken och såg att massor av flickor hade försvunnit från systemet, säger Britt-Marie Nygren. Själv var hon medgrundare och verksamhetschef för Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Via sin bror fick hon kontakt med svenska ambassaden i Peking, och hörde av sig för att utreda möjligheten att förmedla adoptioner. () De första adoptionerna från Kina till Sverige ägde rum våren 1992. Vi blev den första organisationen i världen, säger Britt-Marie Nygren. Fram till i dag har minst 150 000 adoptioner förmedlats från Kina till Europa och Nordamerika den näst största utvandringen av barn i historien. I juni 2016 sitter familjen Björklund på flyget mot Kina, igen. Elin har fyllt elva år. På stolen bredvid henne sitter två år yngre lillebror Eric, som också är adopterad från Kina. De ska få se sitt födelseland. Det är viktigt att barnen får en relation till Kina, tycker Maud och Janne Björklund. Elin är nyfiken. Familjen ska besöka sevärdheter, men framför allt det barnhem hon en gång bodde på. Föräldrarna har lusläst alla adoptionshandlingar och lokaliserat byn där Elin uppges ha blivit hittad, ensam vid en järnvägsstation. Den ligger bara några kilometer från barnhemmet. De har också gjort en ovanlig upptäckt: i dokumenten finns namnet på personen som tog hand om Elin under hennes första månader i livet. Det är lite som att leta efter en nål i en höstack, vi förstod ju det. Men vi ville i alla fall försöka hitta familjen. Om inte annat ville vi visa Elin var hon hade bott, säger Janne Björklund. Några mil från närmaste storstad hittar de rätt by. Det blir snabbt en folksamling kring familjen. Byborna är inte vana vid besök och de vill gärna hjälpa till. En man springer ut från videoaffären med en stor kamera över axeln, för att dokumentera händelsen. Men ingen kan leda dem rätt. Familjen ska precis röra sig vidare i byn, när en förbipasserande kvinna i blårandig tröja stannar upp. Hon tränger sig genom folkmassan, pekar på Elin och höjer rösten. Jag vet vem hon är. Barnen från Kina var oftast friska, processen med de kinesiska myndigheterna gick smidigt och adoptionsavgiften var lägre än i andra populära ursprungsländer. Det fanns väldigt många barn och det var relativt lätt. Man hade tydliga regler, det var förutsägbart. Barnen var små, de var i ettårsåldern, säger Britt-Marie Nygren. FFIA var först ut. Barnens Vänner inledde sin kinesiska verksamhet 1994, Adoptionscentrum kom fyra år senare. Fram till i dag har över 4 100 barn kommit till Sverige från Kina. De kallades oftast för hittebarn. Informationen om deras bakgrund var knapphändig, men Britt-Marie Nygren såg ingen risk att barnen hade kommit hit på felaktiga grunder. Vi hade inte en tanke på det utifrån det jag såg på barnhemmen. Inte över huvud taget. Det fanns absolut ingenting som kunde indikera åt det hållet, de första åren. Tvärtom. 2004 rapporterade kinesiska statsmedier att 95 personer hade gripits misstänkta för att ha sålt barn från sjukhus och kliniker. Det var inte den enda barnhandelshärvan. Sommaren 2009 rapporterade kinesiska Southern Metropolis News om en skandal i provinsen Guizhou i södra Kina. Lokala myndigheter hade tagit ett 80-tal flickbebisar från familjer som inte haft råd att betala de böter som åläggs par med mer än ett barn. Enligt tidningen fördes flickorna till barnhem, därefter blev de bortadopterade med förfalskade dokument. I november 2005 briserade den internationellt mest uppmärksammade härvan: Hunanskandalen. En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem barn som sedan blivit tillgängliga för adoption. Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem. Omfattningen var svår att klarlägga eftersom flera barnhem, både i och utanför Hunan, hade varit inblandade. Enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement kunde det handla om fler än tusen barn. DN:s granskning visar att adoptionerna från de utpekade barnhemmen mångdubblades åren innan ligan blev avslöjad. Vid tidpunkten hade Myndigheten för internationella adoptioner, MIA, svenska statens uppdrag att se till att adoptionerna förmedlas på ett rättssäkert och etiskt sätt. Trots uppgifter och rapporter om barnhandel hade myndigheten alltid godkänt de stora svenska föreningarnas verksamheter i Kina. Men när Hunanskandalen briserade började tjänstemännen att säga emot. Det är maj 2006. På konferensavdelningen på World Trade Center i Stockholm sitter Meit Camving, generaldirektör på tillsynsmyndigheten MIA, och väntar på den högsta chefen för Kinas adoptionsmyndighet, CCAA. Zhang Zhong är en bred man i 50-årsåldern. Det är inte första gången han är i Stockholm. Adoptionssamarbetet med Sverige är välsmort. Stämningen är artig och formell. Det här mötet ska dock bli stelare än vanligt. Meit Camving måste ta reda på vad representanten för världens största diktatur vet: har stulna barn från Hunanprovinsen adopterats till Sverige? Zhang Zhong avfärdar frågan, vänligt men besvärat. Meit Camving ger sig inte. Undrar igen. Till slut medger Zhang Zhong: det handlar om fyra barn. De har adopterats till Sverige på oriktiga grunder, enligt den kinesiska säkerhetstjänstens utredning. Men enligt Zhang Zhong blev de inte stulna: de var verkligen övergivna. Felet var att de som lämnade in barnen hade fått ersättning för sina resekostnader av barnhemmet, något som stred mot kinesisk lag. Vilka barn det gäller vägrar Kina att berätta. Det framgår av mötesprotokollet, som DN har läst. På MIA är Hunanskandalen en stor sak. Det är första gången tjänstemännens misstankar om oegentligheter kopplade till adoptioner från Kina bekräftas offentligt. Under sina tillsynsresor har flera av tjänstemännen, som DN har talat med, undrat och ifrågasatt om alla adoptivbarn verkligen är övergivna. Ofta saknas all information om deras bakgrund, vilket kan strida mot både Barnkonventionens och Haagkonventionens krav vid en internationell adoption. Lovisa Kim arbetade under många år som utredare på myndigheten. Hon berättar att tjänstemännen hade intensiva diskussioner inför varje beslut. Det fanns många frågor. Osäkerheterna var stora i och med att de i stort sett inte kunde säga eller dokumentera någonting om barnens bakgrund, säger hon. Ytterligare en tjänsteman, som vill vara anonym, säger: Indirekt hjälpte vi ju Kina med att hantera ettbarnspolitiken. Men beslutet om att godkänna fortsatta adoptioner var generaldirektörens. Och det slutade alltid med ett ja. Tjänstemännens tvivel handlade också om pengar. I mitten av 2000-talet var avgiften för en adoption från Kina omkring 70.000 kronor. Av dem gick 3.000 amerikanska dollar (cirka 25.000 kronor) till en donation till barnhemmet. I offentliga handlingar från myndigheten framgår att pengarna sattes in på ett konto i Peking. Sedan fördes de vidare till den aktuella provinsen och barnhemmet. Pengarna kunde också lämnas över till en representant för barnhemmet i ett vitt kuvert. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) som i dag ansvarar för tillsynen, kan i sina arkiv inte se att tillsynsmyndigheten någonsin har fått in en redovisning för hur pengarna användes. DN:s granskning visar också att den kinesiska adoptionsmyndigheten ville att MIA skulle utöva påtryckningar mot SIDA, för att öka biståndet till landet. Under ett möte mellan den svenska och den kinesiska adoptionsmyndigheten, i juni 2005, framför Zhang Zhong att det är viktigt med donationer från Sverige till Kina om man önskade bedriva adoptionsverksamhet där. () DN:s granskning visar att myndigheten, så sent som 2015, tog del av en ambassadrapport där det står att Utrikesdepartementet har kännedom om att handel förekommer med barn för illegal adoption. En liknande formulering förekommer i en UD-rapport 2019. Kristina Svartz, som tog över ledarskapet på MIA 2014 fram till 2019, kan i dag inte precisera vad som fick henne att säga ja till fortsatta adoptioner från Kina. Jag kan inte svara på det i detalj. Det är en helhetsbedömning av förutsättningarna för att förmedla internationella adoptioner, och det är ursprungslandets ansvar att utreda barnets bakgrund. Folksamlingen rör sig snabbt längs floden som löper genom byn. Familjen Björklund följer efter kvinnan som säger sig veta vem Elin är. Den namngivna personen i Elins adoptionshandlingar är kvinnans granne, och hon vill bjuda på mat. Janne och Maud förstår att de sannolikt ska få träffa familjen som hittade Elin vid järnvägsstationen och tog hand om henne under hennes första månader i livet. De blir stående utanför det lilla stenhuset. Elin och hennes lillebror hänvisas till hemmets mittpunkt: teven, som visar barnprogram. En uppsjö människor har tagit sig dit, för att betrakta Elin. Sedan är det som om allt stannar upp. En grå minibuss svänger in på gårdsplanen, en kvinna stiger ur. När jag ser henne förstår jag direkt att det är Elins biologiska mamma. Det bara snurrar i huvudet. Jag tänker: hjälp, säger Maud Björklund. Kvinnan skyndar över gårdsplanen. Elin är en kopia av henne. De rör sig likadant, gestikulerar på samma sätt. Hon går rakt in i köket, börjar laga mat. Elins äldsta biologiska bror dyker upp. Han berättar att de tillhör ett minoritetsfolk, att de var tillåtna att skaffa två barn. Men när det tredje föddes kom poliserna och tog lillasystern. Den yngste brodern tog en kniv och sprang efter poliserna, men de försvann snabbt, berättar Janne Björklund. De får veta att familjen har letat efter flickan sedan dess. Deras pappa dog för några år sedan, utan att få svar. Elins biologiska mamma håller sig mest i köket, lagar mat i ett rasande tempo, och undviker ögonkontakt. Hon bjuder på en festmåltid med elva olika rätter. Familjen Björklund ger Elins biologiska mamma en fotobok. Visar henne bilder från Elins uppväxt i Sverige. Då skiner hon upp. Men det är först när de ska gå som hon tittar på Elin och frågar: Får jag ge henne en kram? De första åren var flickorna definitivt övergivna. Det säger David M. Smolin, som i två decennier har forskat på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn. Men donationerna, som var obligatoriska vid internationell adoption, skapade en ny marknad. Han är professor i juridik vid Cumberland School of Law i Birmingham, USA, och har bland annat publicerat studien The missing girls of China. För barnhemmen blev det ekonomiskt fördelaktigt att vara en del av det internationella adoptionssystemet, säger han. Efter millennieskiftet började antalet övergivna flickbebisar minska, på grund av abort av flickfoster. Utbudet krympte, enligt David M. Smolin, men efterfrågan på adoptivbarn var fortsatt hög. Det var då identitetstvätt blev en del av systemet, säger han. Identitetstvätt är när barn olovligen görs adopterbara. Någon fabricerar en falsk berättelse för att barnet, enligt dokumenten, ska framstå som föräldralöst. I Kina började barnhem betala människor för att skaffa fram barn, enligt David M. Smolin. Det handlade dels om kriminella nätverk, dels om statstjänstemän som tog barn från familjer som brutit mot ettbarnspolitiken. Det vill jag kalla för trafficking. Att köpa barn för att sedan adoptera bort dem, säger han. Smolin tar upp Hunanskandalen från 2005. Han säger att den var toppen av ett isberg och att Kinas regering ville minimera skandalens omfattning. Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar. Professor Smolin har tidigare agerat oberoende expert åt Haagkonventionen, som ska garantera rättssäkra och etiska adoptioner. I dag säger han att mottagarländerna missförstår konventionen, att det inte räcker att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet. Det har möjliggjort illegal adoption att fortsätta i årtionden, trots att det har kommit tydliga varningar om att saker och ting pågår. Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land. Omfattningen är svår att uppskatta, menar professorn. Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel. Varje gång ett kinesiskt barn blir aktuellt för adoption måste barnhemmet lägga ut en annons om barnet i en dagstidning för att eventuella närstående ska kunna ge sig till känna. Om ingen hör av sig inom 60 dagar, kan barnet adopteras till utlandet. Amerikanen Brian Stuy har dokumenterat 130.000 sådana annonser, som innehåller uppgifter om när barnet hittades, om barnets uppskattade ålder och om dess hälsa. Tillsammans med sin fru Longlan Stuy driver han Research-China. De har tre adopterade döttrar från Kina och vill förmedla fakta och kunskap till andra adopterade, för att de ska förstå sina livshistorier. Brian Stuy säger att annonserna publiceras i tidningar som få kineser läser, och att det är ett sätt för barnhemmen att friskriva sig från ansvar. Det är billigare att publicera i små tidningar. Det finns ett fåtal undantag, men vanligtvis gäller det tidningar som har mycket liten räckvidd. Research-Chinas arbete har fått en sidoeffekt: de kan systemet utan och innan. Brian Stuy anser, precis som professor Smolin, att det är hittelönen som har skapat föräldralösa barn. Det hänger ihop med donationen på 3 000 dollar. Snittlönen för en barnhemsdirektör var 150 dollar i månaden. En enda donation motsvarade nästan två årslöner. Det var ett starkt incitament. Barnen blev en handelsvara. En mycket viktig handelsvara för barnhemmen. Något de kunde köpa billigt och adoptera bort dyrt. () Ulrika Lee var under 2018 projektanställd på Adoptionscentrum för att arbeta med samtalsstöd. Hon säger att det var viktigt att förmedla fler adoptioner, eftersom föreningens ekonomi sviktade. Det var som ett företag, det var business, säger hon. Hon hade sin arbetsplats precis intill det hon kallar för Kinadatorn. När databasen låstes upp samlades kollegor runt datorn. Ulrika Lee reagerade starkt på hur de pratade om barnen. De kommenterade barnens utseenden. Åh gud så söt. Det var objektifiering, barnen var varor. De som fanns tillgängliga var ofta äldre och hade funktionsvariationer, minns Ulrika Lee. Det var riktigt svårt att få de attraktiva barnen. Det gick så fort. Man fick rusa in och hugga dem, säger Ulrika Lee. Det handlade om ett svenskt vuxenperspektiv. Barnets bästa saknades. I fjol hände något oväntat: både Adoptionscentrum och Barnens Vänner bestämde sig för att sluta adoptera från Kina. Det finns inte längre behov av internationella adoptioner, skriver Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung, i ett mejl till DN. Enligt Mona Berglund på Barnens Vänner har de kinesiska barn som numera är aktuella för internationell adoption ofta särskilda behov som få svenska föräldrar känner öppenhet inför. Men det finns fler förklaringar. Per Bergling är sedan augusti 2020 generaldirektör på Mfof. Sedan dess har myndigheten intensifierat arbetet med att gå till botten med uppgifter i svenska och internationella rapporter om illegala adoptioner och barnhandel i Kina, säger han till DN. Det här är allvarliga uppgifter och vi har en undersökningsplikt. Vi frågade efter mer information från Adoptionscentrum och Barnens Vänner. Men det här visade sig svårt att klargöra med bara frågor. Centralmyndigheten svarade ofta inte på våra mejl eller gav god dag yxskaft-svar på våra frågor om att resa dit. Per Bergling tänkte att den planerade tillsynsresan till Kina kanske skulle kunna ge myndigheten de svar de behövde. Men Mfof fick inte de nödvändiga inbjudningar som krävs för att resa in i landet. Vi hade helt enkelt för litet underlag för att kunna fatta beslut, och det här berättade vi för adoptionsföreningarna. Rapporter om barnhandel och illegala adoptioner har ju kommit genom åren. Har det varit möjligt att säkerställa etiska och rättssäkra adoptioner från Kina? Jag tar för givet att mina företrädare läste de här rapporterna och gjorde ett noggrant övervägande och landade i ett grundat beslut. Själv har jag ju inte behövt ta ett motsvarande beslut, eftersom alltså adoptionsförmedlingarna valde att dra tillbaka eller justera sina ansökningar. Per Bergling reagerar starkt på familjen Björklunds berättelse. Sådana här uppgifter är jättejobbiga att höra, de är fruktansvärda. Sådant här tar vi på stort allvar. På frågan om det kan ha hänt fler barn som beskrivits som övergivna svarar generaldirektören: Hypotetiskt, naturligtvis är det tänkbart att det har hänt i fler fall.

https://www.svtplay.se//uppdrag-granskning-de-stulna-barne