Darjeeling Himalayan Railway

Darjeeling Himalayan Railway (DHR) är en smalspårig järnväg i Indien som går mellan Siliguri till Darjeeling i Västbengalen. Det här tåget tar dig från låglandet upp till Darjeeling, det bergiga område som är berömt för sina teodlingar.

Järnvägen är bara 610 mm bred, och eftersom loken och vagnarna är så små har DHR fått smeknamnet The Toy Train i Indien – det vill säga Leksakståget. Vissa delar av resan har tåget hus eller marknadsstånd precis intill sig, och det känns ofta som att man åker spårvagn snarare än intercity tåg. En varning är på plats för den med känsliga öron – för att undvika att köra på människor och djur när tåget rör sig genom tätbebyggt område tutar det nästan hela tiden, och det är en rejäl tuta den har att ta till – en som ofta klarar av att överrösta till och med de ökända indiska lastbilstutorna.

Darjeeling Himalayan Railway byggdes på 1880-talet och är den äldsta bergsjärnväg i Indien. Järnvägen följer fortfarande i stort sett samma sträckning som på 1800-talet och har dessutom fortsatt använda flera av sina gamla ånglok. Vissa resor sker dock med modernare diesellok.

Hela resan från Siliguri till Darjeeling är ungefär 78 km lång, och höjden varierar från 100 meter över havet vid New Japaiguri till cirka 2 200 meters höjd i Darjeeling.

DHR togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1999.

Arkiv och utställningar på Kurseongstationen

För den som vill veta mer om DHR är Kurseongstationen väl värt ett besök. Där finns DHR-arkivet och flera utställningar. Man kan titta på gamla fotografier, föremål med mera som har anknytning till DHR:s historia.

Exempel på järnvägsstationer som DHR traffikerar

New Jalpaiguri Junction (NJP)

En viktig järnvägsknut där DHR möter den bredspåriga järnvägen till Assam. Ursprungligen gick inte DHR hit, utan det var år 1962 som järnvägen gjordes om och förlängdes med cirka 6 km för att nå till New Jalpaiguri. Detta eftersom de nu fanns bredspårig järnväg där.

Siliquri Town Station

Detta var ursprungligen DHR:s sydligaste tågstation.

Siliquri Junction

Denna järnvägsstation blev en viktig knutpunkt på 1950-talet då smalspårig järnväg drogs till Assam.

Sukna

Det är efter Sukna som resan verkligen börjar bli brant, och landskapet börjar förändras från odlad slätt till skogsbevuxna sluttningar.

Rangton

Efter Ranton åker vi genom den första reversen och första loopen.

Tindharia

Det här är en viktig station för underhållet av lokomotiv och tågvagnar, och det finns en verkstad under stationen.

Efter Tindharia kör tåget genom resans skarpaste kurva – som har fått det passande namnet Agony Point.

Kurseong

Här finns DHR-arkivet.

Efter Kurseong åker tåget rakt genom en basar.

Jorebungalow

Ligger nära staden Darjeeling och har bra förbindelser med den. Traditionellt användes Jorebungalow som förvaringsplats för te som odlats i Darjeeling och skulle transporteras vidare för export.

Ghum

Indiens högst belägna järnvägsstation. Stationsbyggnadens nedervåning huserar ett museum.

Historia

Bakgrund

Darjeeling blev en viktig destination för den brittiska kolonialmakten i Indien av flera anledningar:

  • Här byggdes ett sanatorium ditt britter stationerade i Indien kunde resa för att komma bort från de smutsiga städerna och andas frisk bergsluft.
  • En brittisk militärdepot förlades till Darjeelingregionen.
  • Storskalig odling av tebuskar sattes igång här och det visade sig att buskarna trivdes mycket bra i området och producerade te av hög kvalité.

Det blev alltså viktigt att kunna transportera både civilpersoner, militärer och gods till och från Darjeeling – inklusive stora mängder te. För dett användes initialt kärror som traffikerade en liten väg från Darjeeling till Siliguri, där man kunde fortsätta med järnväg hela vägen till Calcutta (Kolkata). Kärrorna var dock ett långsamt transportmedel och resan var långt ifrån bekväm. Planer började därför smidas för att dra järnväg från Siliguri till Darjeeling.

Byggandet av järnvägen

Järnvägen mellan Siliguri och Darjeeling byggdes av Gillanders Arbuthnot & Company på uppdrag av The Eastern Bengal Railway Company. Rälsen nådde fram till Tindharia i mars 1880, och den 23 augusti samma år var det premiär för resor mellan Siliguri och Kurseong. Den 4 juli 1881 kunde man för första gången åka hela vägen från Siliguri till Darjeeling med tåget.

Järnvägens tidiga historia

Det blev snart tydligt att det var svårt för tåget att hantera de branta bergssluttningarna, och redan år 1882 installerades fyra loops och fyra reverser mellan Sukna och Gayabari för att hjälpa tåget.

En annan förändring genomfördes år 1886 då man utökade rälsen en bit för att den skulle nå fram till Darjeeling Bazar.

Järnvägen råkade ut för flera naturkatastrofer under sin tidiga historia, inklusive en stor jordbävning år 1897 och en cyklon år 1899.

Från sekelskiftet till självständigheten

DHR blev ett så populärt transportmedel för passagerare och gods att det kontinuerligt behövde uppgraderas och förbättras för att kunna hantera mer och mer traffik. Siffror från 1909-1910 visar att den lilla smalspåriga bergsjärnvägen under ett år transporterade 174 000 passagerare och 47 000 ton gods. År 1914 förlängdes järnvägen till Kishanganj, och året därpå till Gielkhola.

Den stora jordbävningen år 1934 skadade järnvägen, men det reparerades snabbt och blev enormt viktig för transporten av material till regionen så att raserade byggnader i området kunde byggas upp igen.

Under andra världskriget användes DHR för att transportera militärer och militärt gods till logementen kring Darjeeling och Ghum.

Efter Indiens självständighet köpte den indiska staten DHR och inkluderade den i The Indian Government Railway, under Assam Railways.

1950-talet och framåt

Trots ökad konkurrans från buss- och biltrafik har DHR fortsatt tuffa på och är fortfarande en mycket viktigt transportmedel i regionen. Precis som tidigare har naturkatastrofer ibland satt stopp för trafiken, men DHR har alltid återkommit efterråt med förnyade krafter. Till exempel stängdes sträckan mellan Siliguri och Kurseong temporärt år 2010 pågrund av ett jordskred i Pagla Jhora, och året därpå var DHR tvungen att hålla stängt under en tid efter den stora jordbävningen år 2011.

Ibland har det inte varit naturen utan människan som stått för problemen för DHR, som de 18 månader då DHR hade uppehåll i sin verksamhet på grund av den våldsamma konflikten mellan den indiska regeringen och Gorkha National Liberation Front.

År 1999 upptogs DHR på UNESCO:s världsarvslista.